Som att andas en halstablett, årets första höstluft är här. Klar, blå, grå och frisk.
Våra bikake laminat bryter ytspänningen.
Sätter i vänster fot, känner hur fullblodet skälver till av iver, eller är det jag som darrar till inför utsikten att bryta ytspänningen i det grunda vattnet med det bottenlösa botten sedimentet.
Tre vingar slår i takt ut ur viken, motionslådorna får paddelglädjen att sprida sig som ett virus. Christian, Lotta och jag är smittade.
Hjärnan som trasslat in sig i ett hörn av fiktiva omöjligheter, reder ut begreppen om ren och skär symmetri i en harmonisk paddelrörelse.
Vicks blå lätt motvind mot Ålkistan gör saknaden av paddelhanskar och sommar värme påtaglig. Det är tur att inte omslaget mellan sommar och vinter är digital.
På Brunnsan hälsas vi av västan och sprattel i sidan runt första udden, sen defilering.
Under reträtten rycker vinden i vingarna några gånger och på utsidan av Ålkistan dansar båtpinnarna i strömmen, och vi tänder upp våra skepp.
Returen i lätt medvind sker i en annan årstid, läs varmare, och att damma på med kex värmer till kropp och själ.
