Can you hear me major Tom, can you hear me major Tom, can you ... here am I floating in a tin can far above the world, planet earth is blue and there's nothing I can do.
Kändes att det var ett tag sen som man satte sig i ett VKV badkar, höll på att röra mig i nya dimensioner redan vid bryggan. Läget stabiliserade sig. Men vid första paddeltaget skar den perfekta vingen in under kajaken som en ultimat inledning på något i eskimåväg, men lyckades avbryta nedräkningen.
Sen flöt vi iväg i det vindstilla kvällsmörkret för ett varv runt Storholmen. Vid Strömsö tog vi vatten paus. Hamnens starka strålkastare var släckta, väntan på nya skepp är över i väntan på en ny vår.
En bil anländer, två strålkastare skjuter ljuskäglor i mörkret, tystnad, saftblandare går igång, det ruskar till i det gröna maskineriet som skjuts ut mitt framför våra näsor. Resenär intar rampen, som skakar, rister och retererar, men stoppar hastigt och börjar glida över igen. Huston we have problem, men efter lite knappande på kontrollpanelen och två försök senare, rampfeber, blir återfärden en succé.
Vi tar sikte på fyren, förlåt utomhusbelysningen på Storholmens södra udde, cirka 80 grader. I fjärran syns flytande julgranar i jätteformat, som kommer och går. Vi lägger oss i omloppsbana moturs. Ska vi ta oss ur dragningsfältet från Storholmens krog och handelsbod, bilder av skummande dryck och stekta köttbitar och friterad potatis skjuter ut ur hjärnbarken men vi lyckas avleda uppmärksamheten och vi finner oss snart i retur.
Nu är det dags för vår missions stora test, hur väl syns våra farkoster? Eftersom David och Gunnar har de röd/gröna lamporna så får jag uppdraget att ge mig av framåt för att kolla synligheten. Sätter av och kollar bakåt med jämna mellan rum och när jag nått några hundra meter bort kör jag en vända åt både barbord och styrbord, och både det röda och det gröna syns tydligt. Precis lika tydligt som övriga båtar.
Sen är det dags att ta en match med Tranholmens landgång för att se om det går att bryta mönstret. Möts av ett glatt tillrop från en yngre dam om att vi inte kommer igenom med våra kajaker. David och jag är också skeptiska men Gunnar lyckas, när vi vänder ryggen till, med att slå sig lös ur konventionens starka kättingar, och befinner sig snart on the dark side of the moon.
Jag står näst på tur men inser snart att det troliga senariot är att jag kommer hålla i en kätting och upptäcka att jag inte längre sitter i en kajak utan ligger bredvid den i det som kallas kallt vatten.
Så Gunnar får vackert trockla sig tillbaka, och som han gör det, respekt.
Sen petar vi vidare och när vi viker runt Tranholmen ser man hur stora gasklockan och diverse skorstenar inte alls skjuter upp från marken som vi normalt förleds att tro utan i själva verket sänker sig ner ur molnen. Nacka masterna är för ett ögonblick borta. Men vi är snart hemma.
