Återigen var kvartslampan på med full styrka och temperaturen började klättra mot 20 när vi snodde runt Bockholmen för att följa Stora Värtans västra strand norrut.
Enligt SMHI skulle en svag vind komma norrifrån och så småningom vrida mot ost. Planen var att gå på västra sidan både upp och tillbaka så att vi skulle slippa längre farledskorsningar.
När vi rundade Tornön fann vi en hög brygga som var utmanande att klättra upp på. Gångplankorna in till land var lömska. En brast och det kunde ha slutat illa men med lite tur och makternas välvilja gick det bra. Magnus delgav sedan av sina erfarenheter från sina långturer att man bör hålla sig i kajaken för där har man koll på allting. I land däremot kan vad som helst hända.
Vi kände tillförsikt och beslöt oss för att följa östra stranden tillbaka. Vinden upphörde helt och det var smörpaddling ner till Storholmen.
Vattenståndet var lågt. I kanalen var det inte många centimeters frigång.
Vid utloppet hade Värtans alla skrattmåsar samlats på en liten holme och förde ett infernaliskt liv.
När vi passerat över till Danderydsidan igen ökade både vinden och båttrafiken så vi fick känna på både strukturerade och ostrukturerade vågor.
Mina muskler började så småningom märka av kilometrarna men M3 som hade planer för eftermiddagen drev upp tempot så det var en rödbränd och trött men lycklig TA som kröp upp på bryggan någon minut efter planerad sluttid.
