Hem > Kalender > Havstur 2016-08-20 - 2016-08-22 > Turberättelse

Turberättelse

Längst ut med Nelo 520 Av: Magnus F, Havstur 2016-08-20

Turberättelse Bildspel helskärm Bildalbum (30) Se alla turer (1947)
Dela på:

 
Större karta i separat fönster Distans: 76 km  

Nelo 520 är den roligaste och mest praktiska surfski jag har paddlat. Sittställningen är fantastisk. Ofta sitter man lågt i surfskis (=man blir krum i ryggen), men i Nelo 520 är sitsen betydligt högre än botten där hälarna är, dessutom är formen i och kring sitsen genialiskt utformad. Jag blir verkligen glad när jag sitter i den. 

På vattnet är den kvick och livlig. Eftersom den väger så lite accelerar den snabbt. Eftersom den är kort, låg och lätt är den lätt att förvara och hantera på land. Nelo 520 är väldigt mångsidig och passar de flesta.

Att paddla tältturer med en lätt surfski utan packutrymmen och med ömtåligt underliggande kolfiberroder är egentligen helt ofunktionellt, risken för haveri är stor. Att paddla en för ändamålet specialutvecklad VKV med nästan 100 års förfinad anpassning till vår steniga miljö är klokare och bättre, men Nelo 520 är väldigt rolig att paddla och vi vill prova hur den fungerar på en tälttur. Packningen är rejält minimalistisk eftersom hög tyngdpunkt resulterar i instabilitet.

LörDAG 20/8 (DAG 1 av 3)

Vi sjösätter efter lunch lördag eftermiddag och glider österut. Solen skiner då och då mellan molnen.

Dricksvattnet har vi bortom styrpedalerna. Mat och utrustning i en liten påse på akterdäck. I princip ingenting onödigt är med, möjligen med undantag av ett extra roderblad (..?..).

Inom vandring är Ultralight (UL) och Super Ultralight (SUL) vedertagna begrepp. Med den packning vi har tror jag vi närmar oss Nanopaddling (kom ihåg var du hörde det utrycket först!).

Norrpada och Röder

Vi passerar Vidinge och sätter kompasskurs mot Norrpada. Motvinden är jämnsvag och inget problem, men himlen har ändrat färg. Allt är grått. Jag ser inga konturer av moln.

Det finns inget att sikta på, jag håller därför koncentrerad koll på kompassen. Den sydliga motvinden ökar till fläktande. Jag tittar på klockan. Vi bör vara framme inom några minuter. Himlen är ljusgrå och havet mörkgrått. Varför ser vi inte öarna?

Något mörkt framträder sakta över horisonten. Det har formen av en ö, men varför så mörk?

Blicken letar efter andra öar längs den grå horisontlinjen. Sakta dyker de upp som grå skuggor mot himlen. Hur ligger de i relation till vädersträcken och varandra?

Jag hittar vår position på kartan och fortsätter koncentrerat leta mig fram, ö efter ö. Det är krävande eftersom jag samtidigt måste hålla koll på var vi är i relation till de grund som finns i området. Kör vi på en sten kan rodret skadas. I värsta fall kan det slås in i skrovet och punktera farkosten. 

Det är uppenbarligen dimma. SMHI hade tidigare varnat för det, men jag har inget minne av att dimma fanns med i de senaste prognoserna, däremot fanns följande text att läsa i SMHI-appen: "god sikt om det inte regnar". Det är väldigt tät dimma och regnar inte. Det är märkligt eftersom det blåser. Vinden ökar dessutom.

Prognosen var 8-10 m/s när vi lämnade fastlandet. Det fläktar nu märkbart, men det blåser inte riktigt 8-10 m/s ännu. Kanske 5-9 m/s. Det är ovanligt med vind och dimma samtidigt.

Vi är inställda på att ta oss vidare ut till Röder och gärna längre. Vinden borde sopa bort dimman när som helst. Vi fortsätter mot Röder.

Dimman tätnar

Jag försöker hålla blicken på kompassen större delen av tiden, men vågorna växer och får mig gång på gång att gunga till lite för mycket. Vi bör nå Röder på en timme. Allt är grått. Det finns inget ovanför horisonten att fästa blicken på, därför stirrar jag på kompassen.

Det går vita gäss här och där, vågorna slår in snett framifrån höger. Vågbrytaren på fördäck föser undan slasket, men surfskin gungar ofta för mycket för att jag skall klara av att titta så mycket på kompassen som jag vill. Blicken växlar mellan vågorna och kompassen. När blicken landar på kompassen måste jag ofta korrigera riktningen för många grader. All min kapacitet går åt till att ha koll på kompassen och då och då på vågorna.

Jag ser på klockan att vi när som helst bör vara framme. Men vi ser ingenting. Bara ljusgrå färg över horisontlinjen och mörkgrå vågor med vita gäss under horisontlinjen. Långt borta tycker jag mig många gånger se land, men de mörka konturerna visar sig gång på gång vara vågor som ändrar form och försvinner.

Blicken fortsätter att borra i kompassen samtidigt som kroppen pumpar fram kajaken. När det gungar till tittar jag upp och skärper till paddeltekniken, men ju längre tid jag koncentrerar mig på vågorna, desto mer avvikter siffrorna på kompassen från 120 när jag tittar ned.

Plötsligt ser vi något stort framför oss som är aningen mörkare grått än resten av himlen. Det måste vara en ö. Efter exakt 90 sekunder är vi framme. Men vi vet inte var.

Klipporna sluttar och vågorna rör sig i strandlinjen. Att kliva iland ser både svårt och farligt ut. Vi fortsätter.

Vi skymtar en annan ö till vänster. Den verkar högre. Vi paddlar dit. Efter en liten stund vänder sig Karin om. Förvånat säger hon att hon inte ser ön vi paddlat ifrån. Jag tittar bara rakt fram och på kompassen.

Vi hittar ett riktigt dåligt ställe att kliva iland på, men gör det bästa av situationen. Det är grunt, stenigt och ganska fint.

Långsamt och koncntrerat lyfter vi försiktigt iland dricksvatten, paddlar, packning och surfskis över hala stenar och upp på sluttande hällar. De akrobatiska behoven överstiger förmågan, kroppen är stel, men vi tappar inget och vi halkar inte.

Vi får iland Nelosarna utan att orsaka minsta repa. De får vila i en stor stenfri säng av gräs.

Sova eller paddla vidare?

Vi går en promenad för att få upp värmen. Det är bara 14 grader i luften. Vi har perfekt komfort i våra surfskikläder när vi paddlar, men vi svalnar båda två under den långsamma ilandstigningen.

Det är en vacker ö med stora lila ljungbuskar och klippor klädda med tjocka otrampade lavar. På andra sidan ön hittar vi en betydligt enklare ilandstigningsplats, men ingen surfskisäng av gräs.

Ibland lättar dimman lite, inte så vi ser ön intill, men vi ser var solen är. Några sekunder senare är det lika jämngrått igen. Vi väntar. Om dimman släpper paddlar vi vidare.

Vi hoppas nå Stora Vitkobben, men överfarten dit är för lång och ön för liten för att jag skall våga ta sikte på den i dimman. Vi ser fortfarande inte ön vi kom ifrån. Jag gissar att den är ca 200 meter bort. Vi vet exakt åt vilket håll den ligger, men vi ser inga konturer av den alls (dagen efter ser jag på kartan att den bara ligger 150 meter bort).

Tiden går, snart går solen ned. Vi sätter upp tältet på en klippa nära kajakerna och klär av oss för att tvätta oss i havet. Under kläderna är jag helt torr i rumpan. På fötterna och på överkroppen är jag fuktig, men inte blöt. Kläderna fungerar otroligt bra. Man behöver inte vara blöt i en surfski, allt hänger på klädseln och att man är noggrann när man klär sig.

Vi ser fortfarande inte ön vi kom ifrån, men vi är på land och har allt vi behöver.  Vi behöver inte veta exakt var vi är. Det reder vi ut i morgon.

Senare på kvällen försvinner dimman. Det är svårt att tro att vi är på samma plats. Allt ser nu helt annorlunda ut. Vi ser några öar omkring oss. Om vi är där jag tror vi är är det bara 150 meter till ön vi kom ifrån. Nu ser vi den hur tydligt som helst och det är svårt att föreställa sig att vi inte kunde se den alldelles nyss.

Hillebergs nya uppdaterade Anjan 2 modell 2017 fungerar utmärkt på klipporna och tar väldigt lite plats i packningen. Det påminner mycket om det Hilleberg Nammatj 2 jag hade på min 204 dagar långa Skandinavien-runt-paddling 2001, men väger betydligt mindre. Jag tycker kupoltält väger för mycket för den här typen av turer, därav valet av tunneltält.

På natten tror smhi att det inte skall regna. På natten regnar det.

Söndag 21/8 (dag 2 av 3)

Vi vaknar till grå himmel. Sikten är nedsatt, men inte dålig. Prognosen är svag vind och regn. Vi tar det lugnt. Fixar kaffe. Hänger upp kläderna på vädring. Tittar på kartan. Flera korta regnskurar får oss att avvakta. Prognosen visar 14 grader i luften i princip dygnet runt.

Efter lunch river vi tältet, sätter på oss surfskikläderna, sjösätter noggrant utan att skrapa kajakerna och tar kurs på Stora Vitkobben.

Det är vi, havet och kompassen.

Stora Vitkobben är en mycket speciell ö. Den finns t.ex. inte med på de flesta kartor och är svår att nå eftersom den ligger långt ut (längre österut än Svenska Högarna). När sälarna inte kan föda sina ungar på isen, många vintrar är det för lite is, föder många sina ungar på Stora Vitkobben. Många dör. Därför ligger ofta döda sälar spridda över ön. Det ger mat till havsörnar m.fl. djur. För att inte störa sälarna får man bara komma i närheten av ön en viss del av året.

Stora Vitkobben

Så småningom växer den karakteristiska formen fram som en skugga långt borta vid horisonten. Vi kommer fram och kliver iland. Det stora sjömärket på toppen är märkbart sargat av väder och tid. Det kommer snart att blåsa sönder fullständigt.

Karin är lite kinkig med val av lunchplats eftersom hon tycker det är osmakligt med lukt och utsikt över döda sälar, men vi hittar en plats i lä som blir godkänd.

..en drake..?

 

en rovfågel landar på båken

 

de som tog oss hit

Vi går ett varv runt ön innan vi paddlar IN till Söderarms skärgård i regn. Det är inte dimma, men nedsatt sikt på grund av regnet. Det är nästan vindstilla, men mjuka vågor skapade av gårdagens vind gungar försiktigt in från havet.

Bortsett från regndroppsringarna är vattenytan slät. Jag mår lite illa av att gunga runt på en vattenyta som saknar tydliga visuella referenser. Blicken borrar nästan genom kompassen. Överfarten är 17 km. Det finns inte utrymme för slarv.

Karin, som är en mycket kapabel paddlare, surrar runt hit och dit som en mygga. Hon är antagligen understimulerad av stiltjen och brist på visuella intryck. Hon småsurfar lite på dyningen och dyker upp här och var i mitt synfält, vilket gör att jag börjar anpassa min kurs för att undvika kollision och det får oss ur kurs.

Till slut lyckas jag få henne att förstå att om vi skall komma exakt dit vi vill måste hon hålla sig vid sidan av mig och lite bakom. Aldrig nära eller framför. Vi fortsätter med min blick borrande i kompassen.

Några sälar vilar på ett skär. De hasar ned i vattet och dyker sedan upp här och där runt omkring oss. Deras karakteristiska blandning av nyfikenhet och rädsla resulterar som vanligt i ett fantastiskt skådespel.

Under lång tid inbillar jag mig att jag ser öar vid horisonten. Jag vet att regnet sänker sikten så pass mycket att vi omöjligen redan kan se öarna, men hjärnan leker för fullt och skapar en stor mängd ständigt föränderliga visuella hypoteser.

Till slut är vi överens om att vi ser öar och de är exakt där jag förväntade mig att de skulle vara i relation till vår riktning. 

Innan vi ger oss in i ömyllret ser jag till att positionera oss exakt på kartan så vi har koll på alla grund i förväg.

Vi kliver iland på en slät klipphäll, lägger våra Nelo 520 stabilt på en stenfri säng av gräs i lä för morgondagens vind, reser tältet, tvättar oss, tar på landkläderna och äter middag.

MånDAG 22/8 (DAG 3 AV 3)

Solen värmer och sikten är god. Vi tar en lugn frukost med tre koppar kaffe. Plockar lite med prylarna. Äter lunch och ger oss iväg.

Det blir en fin dag, men lätt och därför lite långtråkig. Vi kliver i land söder om Kapellskär där vi startade och åker hem. När vi är hemma väger vi våra packpåsar. Min väger 3 kilo, Karins väger 3,5 kilo.

Tältet, nya uppdaterade Anjan 2, har vi lånat av Hilleberg. Det blir ett inköp av ett sådant när det släpps till försäljning nästa år.

Ännu en fantastisk paddling!





Första   Föreg.   TURBERÄTTELSE 1858 (1936)   Nästa   Sista