Hem > Kalender > Havstur 2006-08-07 - 2006-08-11 > Turberättelse

Turberättelse

Havstur 060807-11 Av: Charlotte L, Havstur 2006-08-07

Turberättelse Se alla turer (2060)
Dela på:

Deltagare: Charlotte, Kerstin, Lena, Magnus och Tor

Under fem dagar i början av augusti fick vi, Lena, Tor och jag i sällskap med Magnus och Kerstin, uppleva Stockholms yttersta skärgård under snudd på magiska förhållanden. Vi kom tillbaka fulla med upplevelser och intryck och inspirerade till mer paddling. Här är vår berättelse från Havsturen 2006!

Förberedelse och förväntan

Vår tur är planerad till fem dagar i början av augusti och går under benämningen "Havstur". Ingen av oss har egentligen någon tydlig idé om vad det innebär, men Magnus och de turansvariga har gjort en "testtur" med samma namn i våras och då gick färden till de norra utskärgårdarna, så långt som till Svenska Högarna. Jag tror att vi ska försöka genomföra något liknande men vågar knappt hoppas på att komma så långt ut eller se så mycket; ingen kan ju förutspå väder och vind och jag är lite rädd för att bli besviken. Kvällen före avfärd packar jag ihop mina saker och intalar mig att oavsett vad som händer kommer det att bli en fin tur. Men visst vill jag komma långt ut, hoppas att det går...

Måndag: Lång dags färd mot natt

Dagen för avfärd bjuder på sol och mycket svag nordostlig vind, vilket ska visa sig vara vad vädergudarna förberett för hela vår tur. Packningen av kajakerna tar tid, trots att Magnus och Kerstin förberett allt. Mat och vatten för fem personer och fem dagar både väger och tar plats, vi har drygt 20(!) liter vatten per person med oss, och allt ska fördelas så att kajakerna ligger jämt i vattnet. Trots att all packning är väl genomtänkt känns det hopplöst att få plats med allt när jag radar upp min andel på Kerstins gräsmatta.

11:30 sitter vi till sist i kajakerna utanför Fagerdala (på östra Värmdö) och sätter av mot nordost. Fullpackade är kajakerna tunga och det märks. Vi passerar södra Kanholmsfjärden och intar vår första lunch, efter ett par timmars paddling, på Hasselö nordost om Runmarö. REALen smakar fint som vanligt och mer solkräm smetas på. Magnus manar på och vi fortsätter snart färden norrut, förbi Harö och upp mot Sillöarna.

Jag tittar på min karta och undrar vad Magnus har i kikaren, frågar försiktigt om Björkskär, den "närmsta" av de norra utskärgårdarna, kanske är ett realistiskt mål för dagen? Men Magnus vill tydligen längre norrut och efter att ha uppmanat oss att inte stanna för att läsa kartan utan läsa medan vi paddlar (lättare sagt än gjort), kommer vi in i andra andningen. Vi styr kosan mot Angödrommen, ett naturreservat norr om Möja, som ger oss ett fint utgångsläge för att paddla österut imorgon. Klockan har hunnit bli sju när vi till slut når Angödrommen där en familj med båt redan slagit läger. Vi skickar iland Kerstin som bedöms ha bäst "social kompetens" för att höra om de verkligen ska stanna över natten; det ska de. Eftersom ön är liten bjuds just ingen annan tältplats och vi paddlar vidare för att kika efter nattläger på någon av de intillliggande öarna.

Jag har ställt in mig på Angödrommen och är nu rejält trött, men det är bara att bita ihop. På femte försöket hittar vi till slut en ok om än inte perfekt landstigningsplats på Vindelskär. Vi stiger iland kring åttasnåret efter nästan sex timmar i kajakerna. Jag är bustrött men nöjd efter en lång dags paddling. Kajakerna packas ur och tälten kommer upp; det tar lite tid, det märks att vi är "ringrostiga". Vi avnjuter Kerstins Thaigryta; när jag tar disken morgonen efter finns inte ett riskorn kvar i kåsorna.

Tisdag: Den sista utposten

Frukost är min favoritmåltid på dagen, framförallt när den intas på klipphäll vid vatten. Idag får vi oss dessutom ett gott skratt när Magnus meddelar längden på gårdagens dagsetapp: 46 km. Hemsidans beryktade "erfarenhetsnivåer" för olika kurser kommer i annan dager och känns plötsligt mer meningsfulla.

Vi plockar raskt ihop och sjösätter; idag är det dags, vi ska "ut i utskärgården". Det pirrar i magen när Magnus anger första siktmärket, de norra skären i Kallskär rakt öster om Vindelskär. Solen skiner, det blåser lätt och jag är lycklig när vi sätter av. Flackt och mjukt ligger Kallskär där i solen, som vår "port" till utskärgårdarna. Vi glider in och igenom dess norra delar och siktar snart Ängskär med sina lummiga, gröna öar. På de slätaste av klipphällar på Labbkobben i Ängskärs södra arkipelag äter vi lunch och fortsätter sedan i riktning mot Lygna. Vi passerar mellan In- och Ut-Fredlarna och siktar samlingen av små bodar på Stora Vånskär. För första gången på denna tur ser vi blommande alger som ligger som "strössel" i det annars klara vattnet. Vi förvånas över hur lite båtar vi ser, det känns som om vi är nästan ensamma härute. I nordost kan vi skymta Röder och jag börjar så smått undra om det kanske är dit vi är på väg för nattens läger.

Men återigen har jag misstagit mig: då vädergudarna är på vår sida vill Magnus att vi försöker ta oss ut till Vitkobben, den största ön i Svenska Stenarna, en dryg mil nordost om Lygna. Vi gapar stort. Våra kartor slutar vid Skarv strax öster om Lygna. Vitkobben finns inte ens med, den ligger utanför kartan!

Stora delar av Svenska Stenarna är dock fågelskyddat till den 15 augusti och vi är inte säkra på om Vitkobben är "lovlig". Som tur är bor Skärgårdsstiftelsens tillsynsman för området, Sten Söderlund, på Lygna och medan Magnus hoppar iland för att höra sig för ligger vi andra och guppar i kvällssolen. Sten har goda nyheter; det går fint att besöka Vitkobben, och önskar oss en fin kväll på "Stenarna". Så snart vi rundat Hamnskäret siktar vi Vitkobben som är en hög ö men en vida synlig båk. I mild kvällsbris och sol paddlar vi den knappa milen dit, rakt ut i havet. Vi tar oss iland i en vik på dess östsida, slår oss ner för att äta vårt "hoppilandkäk" och kan inte ta ögonen från vår översiktskarta och den lilla plutt ute i havet som visar var vi just nu sitter.

På Vitkobbens släta topp slår vi upp våra tält. Vi njuter, först av solen som går ner över utskärgårdarna i väster och sedan av fullmånen som stiger över horisonten i öster. Middagsmenyn bjuder på en sagolik efterrätt som vi röstar fram till turens bästa: grekisk yoghurt med hackade hasselnötter och flytande honung. Känslan, där vi sitter på Vitkobbens topp, av att befinna oss ensamma på denna utpost i skärgården och kika "in" mot utskärgårdarna är obeskrivlig.

Onsdag: Om säl och Skarv

Gårdagens kryssande mellan utskärgårdarna på väg till Vitkobben uppmätte till slut 33 km och har tagit oss så långt österut det går, nu är det dags att paddla söderut. Vi bryter vårt läger (det visar sig bland annat att Kerstin och Tor kamperat med två av det otal grodor som bor på Vitkobben) och paddlar på öppet hav och i mjuka dyningar ner mot Skarv, ungefär en halvmil söder om Vitkobben. Vi ser fram emot att se Skarv i vackert väder och hoppas att vi kommer att kunna gå iland. Lika svårtillgänglig och karg som namnet låter antyda är det något speciellt med denna kanske den mest otillgängliga och "utkastade" av utskärgårdarna.

Vi har dock inte kommit mer än ett par kilometer från Vitkobben då Lena och Tor ute i havet på vår vänstra sida siktar något som mellan vågtopparna faktiskt liknar en farkost. Vi paddlar närmare och får snart glädjefnatt i kajakerna; det är en grupp med sex-åtta sälar som ligger och solbadar på en klipphäll. Då vi närmar oss glider några av dem ner i vattnet men de stannar kring klipphällen och sticker med jämna mellanrum upp huvudena, ibland framför, ibland bakom kajakerna. Vi spanar på dem och de spanar tillbaka i säkert 20 minuter innan de tröttnar på oss och vi paddlar vidare.

Skarv visar upp sig från sin allra bästa sida och vi tar en lång lunchpaus på Bodskäret, besiktigar hällristningarna och scoutar efter fler landstigningsplatser för framtida bruk. Också här är vi ensamma. Vid horisonten i söder syns Svenska Högarna med sin fyr och master. Vi paddlar den dryga milen dit, vår längsta överfart, och solen skapar silverglitter i vattnet. I hamnen på Svenska Högarna ligger flera båtar och vi samsas med båtfolket när vi kikar på fyren och tittar in i informationsboden som finns på ön. Vi har dock fått smak på avskildheten och sätter oss snart i kajakerna igen för att fortsätta västerut, mot Gillöga och nattens läger.

Den svaga vinden har avtagit helt och i bleke paddlar vi med Svenska Högarna i ryggen in mot Gillögas flacka, vita klipphällar. Kring Gillögas Österskär ligger ett myriader av skär och grynnor (vilken mardröm att ta sig hit med båt!) och vi hittar en fin tältplats inte långt från den lilla samling bodar som finns här. Nu har vi som grupp fått fin rutin på de praktiska göromålen och att dra upp kajakerna, packa ur och sätta upp tälten går raskt. Efter det obligatoriska kvällsbadet kalasar vi på Kerstins chili och pratar; om det vi upplevt hittills, om hur vi jobbat mot målet att kunna följa med på just denna tur, och om vad vi vill uppnå med vår paddling.

Torsdag: Gillöga, Örnnästet och Revenge

För att vi säkert ska kunna ta oss hem till Fagerdala under fredagen måste vi börja tänka på att röra oss "inåt". Efter gårdagens överfarter som totalt summerade till 28 km, detta visar sig bli den kortaste dagsetappen på turen, är denna dag alltså vår sista "här ute". Vi paddlar i lugn takt runt Gillöga, som vi ogärna vill lämna, och scoutar efter framtida tältplatser bland de släta hällarna och dess vikar.

Vi fortsätter över till Stora Nassa där vi besiktigar de grå bodarna i "Nassa City"; här är det återigen mycket båtar. "- Har ni paddlat hela vägen ut hit?" frågar de från en uppankrad motorbåt. "- Vi kommer utifrån, på väg in!" svarar Kerstin. Vi petar vidare söderut, förbi Lilla Nassa och till Melkobbarna. Över ett pyttelitet skär utan namn på kartan seglar en havsörn. Den kommer nära och vi kan tydligt se de flikiga vingarna och den kraftiga fjäderdräkten på benen som jag tycker liknar "fleecebyxor". Vi går iland, lunchar och "döper" skäret till Örnnästet.

Rakaste vägen in mot Värmdö går västerut via Björkskär men det är så saligt härligt att paddla här ute att vi i stället bestämmer oss för att anamma Lenas förslag från dagens frukost: att paddla vidare söderut i en vid båge via Horsten och sedan in mot öarna utanför Sandhamn. På väg ner mot Horsten, i höjd med Björkskär, gör Tor turens fynd: en flaskpost ligger och guppar i vattnet och bärgas snart. Meddelandet på papperslappen inne i flaskan lyder "My hips don't lie" följt av ett 070 nummer. Vi andra spekulerar vilt i vem avsändaren kan tänkas vara tills Tor lovar att kolla upp saken så snart vi kommer hem.

Väl framme vid de yttre öarna utanför Sandhamns inlopp finner vi inte riktigt någon trevlig "nattö" och efter kort överläggning bestämmer vi oss för att ta oss vidare till Södra Skärgården. Där det ser ut att finnas öar med bra tältvikar men det är en bra bit dit, säkert en mil, och klockan är redan halv åtta. Vi tvekar dock inte; vi är stärkta av hur väl vår tur hittills avlöpt och med känslan av att alla mål är inom räckhåll kan vi på vägen inte låta bli att runda Revengegrundets fyr, en stor och mäktig stålkonstruktion i havet utanför Sandhamn. Vi kommer sent fram till Högskär där vi går iland och i racerfart packar ur, får upp tälten och hinner laga mat innan det blir mörkt. Dagens etapp uppmäts till 44 km men de är ojämt fördelade mellan förmiddagens lugna "sightseeing-mil" kring Gillöga och Nassa och eftermiddagens långdistans till havs.

Fredag: Brand, Buller(ö) och regn

Vi äter en härligt lång frukost på Högskär. I vår lilla grupp har vi lärt känna varandra väl under de dagar som gått och samtalsämnena är många; mycket kretsar naturligt kring paddling och friluftsliv. Kring 11-snåret sätter vi av hemåt med vinden i ryggen. För att inte bara "paddla hem" denna dag tar vi oss först via Brands skärgård ner till Bullerö där vi lunchar, kikar på Bruno Liljefors jaktstuga och begrundar vilka partaj de måste ha haft härute.

När vi sätter oss i kajakerna för denna turs sista etapp har vinden friskat på rejält och himlen i öster är riktigt mörkblå. Vi paddlar på men åskan och regnet hinner upp oss och på Koholmen strax före Runmarö kanal finner vi det för säkrast att gå iland och avvakta. I det strilande regnet fryser jag för första gången på denna tur och får en hälsosam tankeställare kring hur mycket tyngre allt skulle varit om inte vädrets makter varit med oss. Efter en timme kan vi fortsätta, regnet upphör och vi når Fagerdala, där solen alltid skiner, strax efter sex på kvällen. Trötta, men på något sätt höga på endorfinerna från vetskapen om vilken fin tur vi haft, drar vi upp och packar ur kajakerna och rengör vår utrustning. Halv nio avslutar vi med en ljuvlig middag i Kerstins kök.

Vår tur överträffade alla våra förväntningar med råge: vi fick uppleva utskärgården från dess allra bästa "sommarsida", vi blev säkrare och snabbare i att hantera vår utrustning och vi lärde känna varandra och hade många, långa, roliga samtal. Vi hoppas att vi med denna berättelse och dessa bilder kan bidra till att inspirera också er andra till fler äventyr på vatten!

Charlotte Laike





Första   Föreg.   TURBERÄTTELSE 2 (2049)   Nästa   Sista