Tisdag 10/4, Efterdyningar
Har gott om tid på morgonen, lämnar lägenheten med god marginal för att hinna med pendeltåget 8:14. Innan jag hunnit fram till gångbron till stationen hör och ser jag tåget rulla in mot perrongen. Börjar springa utan något egentligt hopp om att hinna, men en snäll dörrskötare håller dörrarna tills jag är ombord.
Hur kunde jag bli så sen?
Framme vid Karlberg går jag som vanligt till St:Eriksplan, väl där möts jag av den intensiva trafiken, både på väg och trottoar. Bussar, bilar och människor dånar förbi. Mina öron och min själ bävar i bruset.
Efter fyra dagar med kajak i en folktom skärgård har kontrasten skruvats upp och det relativa vansinnet står plötsligt ut i relief. Det normala hinna med tåget tempot känns plötsligt som att bruka våld på min organism. Jag rinner ner i tunnelbanans svalg för vidare transport in i det parallella universum vi kallar arbetsliv.
Fredag 6/4, Långfredagen
Prognosen för påsk har inte sett lovande ut under veckan. Våren som för några veckor sedan var på väg i full karriär har blivit omplacerad snett neråt höger. Men trots braskande rubriker är definitivt inget bus väder i sikte, fast guldfisk minnet börjar förnimma bilder av att en tälttur i april med viss sannolikhet innebär att frysa på dragiga stränder. Vädermässigt är april nämligen en lurig månad med ett ben i varsin årstid.
Anländer till Ladan med snöblandatregn hängande i luften. Sex tappra själar sluter upp för att visa var skåpet skall stå. När vi i Ladans inre börjar förbereda packningen så släpper snön taget och börjar dala.
Vi intar lunch i Ladans buk och kikar ut på flingorna uppiggade av Lottas Dumle fyllda påskägg, men lagom till sjösättningen och den stolta avfärden är det uppehåll igen.
Då vi kommit en bit ut på Husarviken börjar snöfallet igen, men hellre snö än regn, eftersom man helt enkelt inte blir lika blöt av snö.
Den gamla välkända vägen ut på Lilla Värtan förbi Lidingöbron, Fri- och Värtahamnen samt Loudden blir i snöfallet en helt ny bekantskap, eftersom man inte ser stränderna tydligt.
Rakt fram breder faktiskt "horisonten" ut sig då varken Fjäderholmarna eller Nacka sidan syns. Det kunde lika gärna vara Ålandshav som väntade framför stävarna, vilket i och för sig i en långsökt förlängning faktiskt är fallet.
Snöfallet är till en början ett stilla och meditativt skeende, men blir så småningom med vindens hjälp ett ilsket piskande i ansiktet. Var är mina skidglasögon? Jag skulle ha tagit vindglasögonen Magnus erbjöd.
Vi följer Lidingölandet tills vi anar en fyr att ta sikte på, men nej det var visst en Strömmakanal skorsten. Den rör sig raskt in mot stan med tillhörande skrov. Snart utkristalliserar sig i alla fall Sveriges holme och markerar inloppet till Skurusundet.
Här råder lugnet. Snöfallet tar udden av alla färger och sordinerar synintrycken.
I svaga vindar fortsätter vi att peta på medan snön lägger sig på våra smäckra skrov.
Till och med draghålet Lännerstasundet är utan radikala krusningar. I början av Baggenstäket märks det att det är strömt, en grönprick, läs båtpinne, utför ett intrikat dansnummer för oss.
Med tanke på alla braskande prognoser är det med viss bävan vi så småningom sticker ut näbbarna på Baggen, men vinden är svag och sjön smul, ingen dramatik alls. Och snöfallet har nu upphört för att ej återkomma.
Frågan om tältplats söker nu sitt svar, söder om Ingarö kan lösningen finnas, annars får vi en dryg trettiokilometare idag. Men längst in i en djup vik hittar vi det vi behöver. En lämplig strand med lä bakom ett högt berg och lovande tältplatser.
Ovanför stranden reser sig en böljade ekhage, troligen gammal betesmark, där vi slår upp tälten samt spänner upp Tarpen som vindskydd, och för att hålla kvar den värme våra biologiska maskiner genererar under tiden som vi bland annat konsumerar Maria E:s mustiga kyckling gryta. Maria E som inte fick tag på hundvakt och därför inte kunde följa med sin gryta på turen får våra uppskattande tankar. Efter en lång fredag drar till slut sovsäckarna och de nya "hästens" liggunderlagen oss tillbaka.
När Magnus och jag ömsar skinn för att krypa ner i sovsäckarna inser vi att flerlagers principen fungerar, man blir verkligen varm av att tråckla sig ut.
Lördag 7/4, Påskafton
Vaknar till en solig och kylig morgon, rester av gårdagens snö ligger kvar här och där som stråk av pudersocker bland eklöven.
Dagens första spörsmål till frukost är ost eller sydost. Alltså vilken riktning som gäller för våra stävar idag.
Prognosen kollas och utlovar ganska frisk nordostlig vind. Planen blir att sticka ut nosen när vi kommit en bit på väg för att se om det är ett realistiskt alternativ att korsa Nämdöfjärden med hjälp av diverse öar, för att dra oss österut. Eller om vinden tvingar oss mer åt sydost ner mot Dalarö.
Redan när vi kommer ut på vikens krusiga yta och känner på de första vindbyarna, så anar vi det orealistiska med att korsa Nämdöfjärden. Det är bra tryck i vinden, den rycker i paddlarna, och vattentemperaturen medger ingen marginalisering.
Vi hoppas en stund att det bara är någon typ av vindtunnel effekt som turbo laddat vinden, för bakom nästa ö är det relativt lugnt. Men när vi tar nästa skutt är vinden där igen. Så Dalarö här kommer vi. Efter en stund viker vi söderut och får skjuts av vinden och även vågor som ger lite blandad små surf.
Magnus har fortfarande inte släppt tanken på det ostliga alternativet så när vi närmar oss Dalarö sticker vi ut näbbarna mellan öarna för att känna på södra Nämdöfjärden och se om det trots allt är realistiskt att ta sig norr om Ornö. Men vågorna är väl stora med tanke på vattentemperaturen, så vi faller av med vinden igen. Trist fast inte jätte tråkigt för det innebär fantastiska surf möjligheter, fast förnuftet försöker hålla mig tillbaka kan jag inte låta bli. Får på några riktigt fina surfar trots att jag inte riktigt vågar ladda fullt ut.
Till slut beslutas att vi skall börja söka lunch hack. Vi ser en möjlig passage mellan två små öar, så med vind och vågor i ryggen styr vi ditåt. Några sjöfåglar ligger i den smala passagen, när vi närmar oss flyttar inte alla på sig. Hmmm, ser skumt ut. Aha, det var inte bara fåglar utan stenar också. I vågdalarna är det inte mycket vatten kvar, så vi tvärbromsar och paddlar runt.
Vi hittar en solig strand i lä där påsklunchen intas.
Och Lotta plockar fram sin hemgjorda kladdkaka modell fin fin.
Efter lunch är det dags för det stora planeringsmötet. Den hårda vinden och stora feta Ornö ger oss bara alternativet att paddla söderut, men om vi fortsätter söderut kommer vi få svårt att komma tillbaka till Ladan i tid. Och Ladan som slutmål lockar inte heller direkt eftersom det gör det svårt att nå särskilt mycket längre österut, läs finare skärgård. Efter att ha stött och blött allehanda alternativ, innehållande tillgängliga bilar och chaufförer samt diverse prognoser, fram och tillbaka och ut och in, så utkristalliserar sig en plan. Lottas Anders kan komma och hämta oss med bil utan takräcke hos Kerstin vid Fagerdala, sen kan vi köra skytteltrafik med kajaker på Bosses bil så att inte verksamheten i Ladan står utan.
Efter denna historiska långlunch funderar vi på att slå ner bopålarna där vi står. Det funkar men är inte värsta mysstället så vi bestämmer oss för att kolla in några öar längre söderut.
En rekord kort paddling senare har vi hittat stället, är inte ens fuktig när jag kliver i land.
Värmande sol och lä gör att personlig hygien poppar upp som klar list etta. Klippmaterialet där jag väljer att "bada" visar sig vara ett måndagsexemplar, taggigt, vasst och skrovligt. Komforten för mina bara fötter blir inte bättre när jag tappat känseln i stortårna efter att ha gått ut i vattnet en andra gång för att skölja bort tvålen. Men efter några språngmarscher, hoppiland käk och tältresning är temperaturen åter på topp.
Sedan vankas M2s middag med aperitif och när solen sjunker ner tar den temperaturen med sig. Mörkret kommer krypande och vi märker att det finns en del stugor på öarna runt omkring. Fast vi inte sett många människor under dagen så lyser det nu lite överallt. Kanske inte så konstigt när man tältar typ "500 m från Dalarö". Eftersom det är klart kommer vi få fullmåne i kväll, vi håller nästan ut tills den kommer upp men en varm sovsäck känns plötsligt väldigt inbjudande. Vi får i alla fall njuta fullmånen till tandborstningen. Fascinerande hur starkt månskenet är, det får våra kroppar att kasta långa djupa skuggor i mörkret.
Söndag 8/4, Påskdagen
Att natten varit kall förstår jag när jag vaknar, har fortfarande på mig ylle strumpor och långkalsonger. Insidan av tältdörren mjällar när jag kommer åt den. Den är täckt av frost.
När vi sticker ut våra huvuden ser vi att vattenytan är väldigt blank, isen har lagt sig precis där vi dragit upp kajakerna.
Lotta försöker hälla vatten ur en gris, inget händer. Hon skruvar loss stora korken och hittar en isskulptur som förklarar bristen på flöde.
Vi är sena upp för andra morgonen i rad. Förklaringen stavas smart phone, när de stängs av för att spara batteri så startas de inte automatiskt när man satt på ett alarm. Och när jag dessutom slarvat och inte satt något alarm i min gamla dumma lur så råder tystnad i ledartältet.
Denna förmiddag konstaterar Christian och jag att livet är som ett par Gore-tex skor, man märker inte att man passerat gränsen förrän det är försent.
I dag är planen att ta oss åt nordost, prognoserna talar om beskedliga vindar med västliga och sydliga inslag, så det passat perfekt. Men morgondagen ser ut att bjuda på frisk ökande sydlig vind vilket kan omöjliggöra ett rejält ostligt alternativ. Vi bestämmer oss för att kolla vädret på lunchen för att då avgöra hur långt österut nattens tältplats blir.
Men först måste vi bryta isen.
I strålande sol ger vi oss av upp mot Jungfruskär.
På vägen försöker vi gena genom Jutskär, men landhöjningen gör att det kräver mer sats än vad som är nyttigt för vare sig oss eller kajakerna så vi avstår.
Framme vid Jungfruskärs naturreservat bestämmer vi oss för att pröva den minimala passagen söder om Stora Immarskär. Passerar först en vasspassage bara för att komma fram till en ny. Återvändsgränd? Nej, det går att slinka igenom.
Vi söker nu lunchplats. Den svaga sydvästliga vinden vrider till sydost, kan var lite sjöbris effekt då vi har sol och molnen bygger upp över land. Det påverkar vårt val av lunch strand. Men vinden vrider naturligtvis tillbaks till sydväst när vi kommit i land, vilket gör att det inte blir så mycket lä som vi hoppats.
Nu kollas prognoserna för morgondagen igen för att se hur långt österut vi kan ta oss idag. Men prognosen för i morgon är riktigt frisk ökande sydvind och vi måste passera norra änden av Nämdöfjärden för att ta oss till Fagerdala. Alltför östlig kurs är bara att slå ur hågen och istället får vi sikta in oss på öarna söder om Runmarö för att slå nattläger, så att vi kan passera Nämdöfjärden så tidigt som möjligt i morgon.
Vi sveper fram i en ostbåge genom denna natursköna del av mellanskärgården för att undvika ett fågelskydd.
Längre norrut stöter vi på de glada torrdräkterna från Horisontkajak, verkar ha blivit en påsktradition. Förra året hände det vid starten från Stavsnäs.
När vi har ca fyra kilometer kvar så faller mitt blodsocker ner i källaren och jag måste raskt trycka i mig allt jag har i nätpåsen, lyckas undvika att knapra på kameran i alla fall. Blir några tröga kilometrar på slutet.
När vi kommer i land mörknar himlen och det luktar snö. Vi prioriterar att få upp tälten först, det kommer några flingor men det slutar snart. Sen blir det hoppiland till förrätt medan Christian värmer på middagen som slinker ner lätt.
När jag kryper ner i dunsäcken håller jag på att få värmeslag, ylle strumpor och långkalsonger åker av direkt.
Måndag 9/4, Annandagpåsk
Denna morgon är alla uppe med tuppen. Magnus sitter och pillar med telefonen och säger som i förbifarten att det bara är 5 mil till Ladan. Han lyckas väcka mitt intresse. OK hur ser prognosen ut. Han räcker över luren, jag kollar. Det ska blåsa sydligt, inte alls så mycket som de sa igår, men det ska öka. Hmmm 9-12 m/s fram på eftermiddagen, sydligt, kan vrida emot hur mycket som helst i alla smala passager före och efter Baggen. Kroppen kändes inte direkt super fräsch i går så nej jag tror inte det. Äventyraren i mig vill, förnuftet säger nej.
Maria verkar halv på. Magnus kommer även på idéen att lägga ut en dagstur från Fagerdala kommande helg för att få in några kajaker på det sättet.
Under frukosten kanske Bosse lyckas avslöja varför jag framhärdar i att aldrig använda liggunderlagets stol funktion, utan nöjer mig med stjärtlappen. Något som ständigt måste försvaras med allt mer kreativa anledningar, läs roligt. Det är helt enkelt min alldeles egen "personlighetsstörning" som gör att jag inte klarar av att göra allt på samma sätt som alla andra, utan behöver en frizon där jag markerar mitt oberoende. I den här verksamheten har det blivit liggunderlagsstolen. Barnsligt? Jajemen!
Vi ger oss iväg och konstaterar att vinden absolut inte är något problem så med facit i hand kunde vi ha slagit läger betydligt längre österut, men det är därför det heter prognoser, och hade de slagit in så hade det inte varit rätt plats.
Innan vi ska skutta över Nämdöfjärden ska Lotta synka med Anders om hämtning. Magnus och Maria har nu bestämt sig för att peta på hela vägen in till Ladan. Det var ju ursprungsplanen när vi stack i fredags och det är ju det mest renläriga, så jag bestämmer mig för att hänga på.
Lotta, Bosse och Christian, som hinner med en påskmiddag på det sättet, tänker kliva av vid Fagerdala. Funderingar om hur mycket packning de ska lyckas ta med sig i bilen börjar, varvid Magnus inte förstår hur det skulle vara några som helst problem. "Jag fick ju med mig all min personliga utrustning plus 54 liter vatten på en cykel till Ladan, ni har ju en hel bil".
När vi korsar Nämdöfjärden kommer en turbåt norr ifrån som inte viker en tum, utan lagom nonchalant passerar precis framför oss. Lite onödigt när det faktiskt finns en helt båtfri fjärd att köra slalom på.
Ett första test på hur mycket motvind vi tre entusiaster kommer att få på vår paddling in mot stan kommer när vi viker runt udden vid Stavsnäs och tar sikte mot Djuröbron. Men det är inte så farligt, vinden är varken särskilt frisk eller västlig.
Framme vid Fagerdala får vi dock en intressant landstigning där vind och vågor trycker på rakt in mot landningsplatsen. Magnus går in först och med en elegant rörelse som går i ett tar han tag i slaktaren bakom ryggen och sveper iväg den genom luften. Den landar perfekt, på rätt ledd och lagom högt upp för att han utan efterjustering ska kunna kliva ur och dra upp kajaken som om det var den naturligaste sak i världen. Ge mig 5.
Medan jag, Magnus och Maria preparerar dagens första Real och försöker hålla värmen i blåsten, så byter övriga om och plockar ur sina kajaker. Efter en stund kommer Kerstin och Anders för att ta hand om strandade kajaker och deltagare. En del av den gemensamma utrustningen lämpar vi över på bilåkarna för att lätta våra skepp.
Sen bär det av igen. Vinden friskar på, hmmm hur bra var det här? Men efter bara en liten bit så mojnar vinden, fast vi kan återigen konstatera att vinden är lat. Den följer minsta motståndets lag så därför kan en sydlig vind bli västlig i sund och kanaler. Fast det är inte alls så motigt som jag befarade i morse, bara till och från.
Till slut är det dags att ta klivet ut på Baggen. Vi kommer få vind och sjö i sidan så det kan bli riktigt slaskigt, i synnerhet om vind prognosen stämmer. Men när vi kommer ut på fjärden så är det relativt lugnt, kanske 4-5 m/s som mest.
Vi siktar lite på måfå över mot Baggenstäket, svårt att se exakt var det ligger, men tillslut vägleds vi av fyren vid inloppet.
När vi kommit över börjar vi söka lunch, förlåt middags, ställe, men det är ganska dragit överallt. Till slut väljer vi att ta oss till Fisksätra. Dessa 2 kilometer är riktigt tunga. Vi kommer i land och möts av en små dragig och kall plats., men det finns gott om blåsippor i backarna, men dom säger inget om att nu är det vår. Vi tar fram köket och värmer på mer vatten medan vi trycker i oss dagens andra Real, första gången för mig, och häller i oss choklad, varma koppen, kaffe e.t.c. När vi i princip är klara kommer en mega tryckare och blåser termosarna av bordet. Men sen är vinden beskedlig igen.
Vi ger oss ut i Lännerstasundet, som kors i taket, knappt krusar sig idag heller. I Skurusundet får vi lite puff i rumpan och förundras ännu en gång av alla enorma trapparrangemang som klänger utmed bergssidorna för att sammanlänka bostaden med bryggan.
Första biten av Lilla Värtan upp till varvet på Lidingösidan är rätt gnetig och skvalpig, men sen blir det bättre och bättre. Och plötsligt har vi passerat Lidingöbron, och är åter vid startpunkten.
När vi kommit in i Ladans skyddande famn så börjar det regna. Tajmat och klart. Vita rummets 11 grader känns efter fyra dagar utomhus som rumstemperatur. Och när vi festar på det sista hoppiland käket kommer Marias Peter för att hämta, vilket innebär att jag får skjuts till Karlberg.
På tåget hem har jag fullt sjå att hålla mig vaken för att inte missa att kliva av. Stapplar upp i lägenheten och landar i soffan där jag håller på att somna med kläderna på.
Som Magnus säger, påskturer är som en ask med chokladpraliner man tappat bort innehållsförteckningen till, varje bit blir en överraskning. Det kan bli snö, det kan bli is, det kan bli sol, det kan bli… Men det blir aldrig tråkigt. Och det mest fascinerande när man är ute så tidigt på säsongen är att det är så folktomt överallt.
En sak är säker, den här guldfisken kommer tillbaka. Ni hänger väl med.
Birger
