Lätta regnstänk när jag lämnade lägenheten för att ta mig till pendeln. Promenaden mellan Teknis och Ladan i växlande molnighet, där temperatur skillnaden var stor mellan av och på.
Vid Ladan låg Lotta och lapade sol på trädäcket, kändes nästan synd att avbryta hennes sköna stund. Strax efter kom Maria och trion var komplett.
Lotta var i sin tur tvungen att väcka en gräsand ur sin slummer på flytbryggan, och fick ett fräsande Kalle Anka svar innan den fyttade sig.
Idag var det säsongs premiär för 51:orna. Skillnaden känns bara man sätter foten i den, och när man skall sätta på kapellet. Lite nervösare, lite ivrigare, lite mer begynnelsevek, och inte lika slut styv. Helt enkelt mera levande vingel.
Vi matar på ut ur Husarviken och som med en cykel så bara man har farten uppe så rullar det på. Men när vi viker runt sprattel berget och får vågorna snett bakifrån så blir det genast en spännande och slingrande upplevelse.
Maria och Lotta nämner att det är svårt att hålla kursen men kexen. Men jag tycker det hela är ganska enkelt: Man bestämmer vart man ska och sen är det inte där man hamnar. :-)
I lätt medvind petar vi på mot Ålkistan för vidare färd mot Stallis. På platta fina Brunnsan är det bara att stå på. Sista biten upp mot Stallis försöker jag skaka av mig Maria men stäven envisas med att finnas där i ögonvrån väldigt länge.
På himlen ser jag hur ett åskmoln håller på att byggas upp över stan, med städ och allt, hoppas det inte hinner bli klart innan vi har hunnit tillbaks.
Efter vatten och bananpaus blir det retur och utanför Haga får vi lite vågor efter en mindre motorbåt som lockar alla tre till surf försök. Är på väg att få till något riktigt fint när jag inser att jag är på väg rätt in i vassen och måste hejda mig.
Sedan öser vi på mot Ålkistan och jag märker samma sak som in mot Stallis, Marias stäv är svår att bli av med, kräver en rejäl insats. Inte nog med att hon paddlar snyggt, det går fort också. Kanske hänger ihop.
Sen får vi paus vid Ålkistans lilla röda. Där lite för mycket gestikulerande får mig att tappa balansen och fälla ut armarna och grabba tag i Marias och Lottas kajak och nästan fälla dom också. En för alla, alla för en.
Sen fortsätter vi åter mot Ladan med solsken, åskmolnet verkar ha fått pyspunka och säckat ihop.
Husarviken bjuder upp till spurt där Maria och jag knappt tar i alls, vi paddlar vårt absolut saktaste faktiskt. Börjar kännas som den gamla goda tiden och dusterna med Karin. Det heter visst motionskajak av en anledning.
