Hem > Om Magnus > Expeditioner > 1996 - 1997 Nyårsfärd

1996 - 1997 Nyårsfärd

Snö, is och couscous

 

Jag blev erbjuden att föjla med några av medlemmarna i Brunnsvikens kanotklubb i Stockholm på en privat nyårsfärd. När tiden för avfärd närmade sig bestämde sig de övriga deltagarna av olika anledningar för att inte ge sig ut, varför jag tyvärr blev ensam.

Som medlem även i Vaxholms kanotsällskap förvaras kajaken i klubbens gamla klubbhus på norra Vaxö, det är både billigt och nära till trevliga paddelvatten. Eftersom vattnet vid klubben var fullt med stora isflak rullade jag kajaken på en liten vagn till roddarklubben på sydostsidan av Vaxö, förövrigt en alldeles utmärkt startplats även för bilburna. Vattnet kring denna brygga var i stort sett fritt från is.

Då jag klädd med ylle närmast kroppen och med sittbrunnen isolerad med liggunderlag sätter mig i kajaken är det redan sen eftermiddag, det tog tid att flytta kajak och utrustning tvärs över ön. Nyfiken på issituationen i skärgården påbörjar jag färden med några försiktiga paddeltag, det är lite vanskligt att paddla bland kringflytande isflak. Vid färjelägret flyter stora mängder is, men jag har tur och kan passera utan problem. När jag i skymningen passerar Stegösund och möts av en mycket kraftig motvind på Trälhavet inser jag att det är dags att slå läger. Vintertid föredrar jag att inte paddla i mörker, det kan vara en tämligen skräckfylld upplevelse att oförberedd kollidera med ett isflak. Jag drar upp kajaken på den lilla ön Ekholmen och sätter med viss möda upp tältet i ett tämligen snårigt skogsparti. Efter att ha intagit en nudelsoppa med couscous lägger jag mig för att sova, för att slippa äta is till frukost förvaras en stor del av dricksvattnet i sovsäcken.

Vinterpaddling

Att paddla vintertid går ofta alldeles utmärkt, men man bör absolut börja med att samla erfarenheter från flera höst- och vårfärder. Under kalla vinterdagar är förhållandena väsentligen skilda från soliga sommardagar, tex blir kläderna inte blöta, de blir istället hårda av is. Även kajak, kapell, karta, kompass och paddel samlar på sig betydande mängder is, denna is kan dessutom vara mycket svår att avlägsna utan att skada utrustningen. För att minska nedisningen av kajaken har jag tagit bort onödiga däckslinor, de hindrar vattenavrinningen och bidrar på så sätt till nedisningen. Vid ett tillfälle hade jag stora problem med att komma ur sittbrunnen, neoprenkapellet hölls på plats av ett tjockt lager is. Numera har jag därför ett vanligt kapell utanpå neoprenkapellet, isen fäster inte lika bra i detta. En annan erfarenhet från tidigare vinterfärder är att rodret på min kajak upphör att fungera, roderlinorna blir nedisade och kan därför inte löpa i skrovgenomförningen. Inför denna färd hade detta problem i stort sett avhjälpts genom att smörja in linorna med arméns vapenfett. Då jag tidigare paddlade kajak med skedda hade jag förövrigt både problem med att skeddareglaget blev övertäckt med is och att skeddan frös fast i skeddaboxen nattetid.

Nedisning

Morgonen därpå snöar det. I minus fem grader och tämligen kraftig nordlig vind paddlar jag österut, på Trälhavet går det gäss. Inne i Lindalssundet passerar ett containerfartyg från Tallinn, jag besvarar en hälsning från kommandobryggan och önskar jag kunde ta del av deras funderingar kring min lilla farkost. På Saxarfjärden skvalpar det som vanligt ordentligt, men tack vare min kajaks höga fribord och allmänt goda sjöegenskaper håller jag mig ändå relativt torr. På fördäck betraktar jag hur den nu tätt fallande snön väts av havet och bildar ett allt tjockare lager is.

Då jag passerar snöklädda berghällar och vackra isformationer vid strandkanten glädjer jag mig åt att motorbåtspöbeln inte uppskattar skärgården vintertid. Personligen föredrar jag isflaken framför motorbåtarna, de varken luktar eller för oväsen, dessutom ger deras närvaro en viss omväxling i paddlingen. Väster om Gällnö blockeras en trång passage av en ansenlig mängd snöklädda isflak. För att inte förstöra vingpaddeln använder jag min billigare reservpaddel vid långvarig forcering av is.

Med ett visst bruk av våld lyckas jag få loss de båda fastfrusna paddelhalvorna från akterdäck, för att sammanfoga halvorna måste först isen på delningshylsan slås bort. Efter en dryg halvtimmes arbete glider kajaken åter ut i öppet vatten, mycket försiktigt vänder jag mig om och trycker in reservpaddeln under linorna på akterdäck.

I den kraftiga sidvinden visar sig dropparna från paddelbladen få betydande konsekvenser. Anorakhuvan känns stel, då jag känner efter med handen upptäcker jag att den känns som en hjälm, den är nästan helt täckt av is. På yttersidan av paddelhandskarna och längs paddelskaftet ut mot bladen samlas också mycket is, ungefär efter samma princip som stearin anbringas på veken vid stöpning av ljus. Vid tidigare dagsturer har paddelns vikt ökat väsentligt, islagret har blivit mellan en och två centimeter tjockt. Av rädsla för att slå sönder paddeln har jag låtit isen smälta bort inomhus vid hemkomsten, men då detta inte är möjligt under denna färd med tältövernattningar blir jag tvungen att slå bort isen. Paddeln håller lyckligtvis för den tämligen omilda behandlingen. Även karta och kompass måste rensas från is med jämna mellanrum och ibland slår jag med paddelns hjälp även bort is från fördäck.

I skymningen söker jag med stor omsorg en lämplig landstigningsplats, den skall vara i lä och samtidigt vara belägen så att vattnet utanför sannolikt inte fryser under natten. Jag finner en sådan vid en båtuppdragningsplats på Sollenkroka ö.
Kajakens luckor är gjorda i glas- respektive kolfiber och försluts med små vred. Skeptiker undrar ofta om luckorna är täta, den rådande situationen skulle nog övertyga de flesta om att så är fallet. Hela kajaken, inklusive luckor och vred, är fullständigt täckt av is. Efter ett par kraftiga sparkar och några kompletterande slag spricker isen och luckorna går att öppna. Det snöar ymnigt, när jag rest tältet är kajaken redan täckt med ett tunt lager snö. Paddelanoraken är prydd med en mängd isklumpar, den är inte helt olik en kristallkrona. Plagget är väldigt tunt och förefaller lite ömtåligt, jag vågar därför inte dra bort de isklumpar som sitter hårdast. Jag lämnar den ute, dels för att undvika fukt i tältet om klumparna smälter, dels för att inte riskera att klumparna smälter till vatten som sedan under nattens kalla timmar fryser plagget i en icke anatomisk form.

Skenet från ljuslyktan i tältets tak ger god överblick av utrustningen. Tidigare använde jag en tältlykta med ett värmeljus i, men efter att vid ett flertal tillfällen slagit huvudet i lyktan och fått kläder och hud nedstänkt med smält stearin har en lykta av mer genomtänkt konstruktion införskaffats. För att öka värmen tänder jag även några värmeljus i en burk på golvet. Jag är trött och vill helst slippa laga mat, då får jag den briljanta idén att jag kan blanda arméns saftsoppa ur termosen med couscous. En stund överväger jag att även tillsätta en näve russin, men jag beslutar att det inte passar ihop. Utanför hörs en högtalarröst från ett gigantiskt passagerarfartyg. Jag konstaterar att det finns olika sätt att färdas på, tyvärr eroderar deras sätt öarna. Trött efter dagens färd somnar jag till ljudet av snöflingornas fall mot tältduken.

Såga bort is

På morgonen skakar jag min primitiva termometer, en halvfull vattenflaska som legat på tältgolvet. Den varken kluckar eller rasslar, jag drar slutsatsen att det är kallt. Utanför betar (heter det så?) elva svanar av övergödningens följder, jag förundras över att de inte fryser om huvudet. Med diskborsten borstas kajaken först ren från snö, sedan vidtar en kamp mot isen medelst hugg och slag. Isen på den del av rodret som är över vattenytan lyckas jag inte slå bort, efter en del funderande fäller jag upp sågen på fickniven och sågar bort isen, det fungerar utmärkt. Hela saneringsproceduren tar 45 minuter.

Till en början är det mulet, men efter en stund klarnar himlen upp och det blir en fin dag med klarblå himmel och endast 2-6 m/s. Ett tag har jag sällskap av färjan Vaxholm I som kryssar fram och tillbaka mellan öarna, i övrigt tycks jag vara ensam i hela skärgården. Färden går vidare i ostlig riktning förbi Rönningsö, Korsö, Södermöja, genom Bergbofjärden, förbi Lökaön och ut till de vackra Tistronskären. Jag ler åt fina minnen från i somras då jag besökte dessa skär i en tvåmanskajak.
Havet är lugnt och vid horisonten lockar snöklädda ytterskär. Jag överväger att paddla ut till Björkskär och sova där, men då jag inte hört morgondagens väderprognos motstår jag frestelsen och paddlar istället in mot Skärgårdsstiftelsens öppna stuga i Bockösundet. Efter att noggrant ha läst spjällinstruktionerna tänder jag en eld i den öppna spisen, mindre än två minuter senare blir jag tvungen att evakuera den helt rökfyllda stugan. Andra försöket lyckas bättre. Då jag är osäker på hur många dagar jag kommer att paddla ransonerar jag dricksvattnet, varför couscousen tillagas med smält snö.

Eftersom det är nyårsmiddag lyxar jag till måltiden ordentligt genom att även blanda i majs och vita bönor. Ute är det både vindstilla och kallt, det finns en viss risk för att isen lägger sig under natten. Om detta händer är min plan att dra kajaken genom skogen till västsidan av ön och därifrån på något sätt ta mig över till Berg på Möja, därifrån finns färjeförbindelse till Vaxholm.

Kulingvarning

Nyfiken på vad årets första dag har att erbjuda i form av upplevelser kliver jag ur sovsäcken och tillagar ännu en spännande couscousrätt, bland annat med mandarinklyftor som ingrediens. Under en kortare inspektionsrunda noterar jag lättad att havet fortfarande är farbart med kajak. På radion utfärdar SMHI kulingvarning, den planerade dagsturen till ytterskärgården ställs därför in. De trånga passagerna söderut är säkerligen frusna, jag planerar istället att paddla norrut genom Bockösundet och därifrån vidare hemmåt. I väntan på dagsljus mjukar jag upp kroppen genom att hugga ved till nästa gäst.

Efter att ha städat stugan och lagt en slant i bössan ger jag mig av. Till min förvåning stöter jag i Bockösundet på ett drygt hundra meter brett band med is som lagt sig under natten. Med full fart når jag iskanten. Hela kajaken glider upp, men isen ger vika och sjunker samman under kajakens tyngd. Under överinseende av en kretsande rovfågel börjar jag hacka mig fram, tror fågeln att jag skall fastna? För att ta mig framåt slår jag bladspetsen mycket hårt mot isen en eller ett par gånger, när jag får fäste kan jag dra mig fram ett par decimeter. Bladet på min reservpaddel är mycket tjockt, det krävs därför avsevärd kraft för att slå det igenom isen. Ibland vinglar kajaken till betänkligt. Ansträngd når jag åter öppet vatten, men efter bara ett par hundra meter hindras min framfart åter av is, här ligger isen så långt ögat når.

Jag vänder tillbaka. Då jag åter passerar genom isbältet hör jag en båt bakom mig, en fiskebåt bryter upp isen. Då den passerat vänder jag tillbaka och glider med lätthet genom den nygjorda rännan. Väl ute ur Bockösundet blir jag varse en envis motvind, det hade varit lättare att surfa till utskären.

Instängd

Då issituationen antas föranleda vissa framkomlighetsproblem, söker jag mig till farleden. Ett enormt lastfartyg passerar, i dess svallvågor nyttjar jag med barnslig förtjusning min kajaks ypperliga surfegenskaper. Vid Galtholmen rensar fartyget upp bland de allt tätare förekommande isflaken. Utan att tänka mig för paddlar jag glatt vidare, rännan efter fartyget är mycket bred. Så småningom försvinner fartyget bakom en krök och jag är åter ensam. Plötsligt slår det mig att rännan blir smalare och smalare, tillslut är rännan framför mig försvunnen, tillsluten. Bakåt är den fortfarande öppen.

Ett tag överväger jag att fortsätta min framfart i oförändrad riktning, men jag inser att det är lönlöst. Tunna isflak knäcks under kajakens tyngd, men dessa isflak är 10-15 centimeter tjocka. I tät drivis av denna tjocklek går det mycket sakta att ta sig fram. Eftersom jag inte kan ta sats och få upp någon fart glider endast förstäven upp på isflaken. Antingen fastnar förstäven på flaket eller så glider kajaken sakta tillbaka ned i vattnet. Om kajaken fastnar med förstäven på flaket kan det vara lite problematiskt att komma loss, flaket kan knuffas undan med paddeln, men farkostens stabilitet i denna position utesluter alltför kraftiga manövrer. Det händer också att mindre isflak kantrar i sidled, inte heller en helt trygg situation. Jag finner det lättast att böka mig fram mellan flaken.

Plötsligt upptäcker jag att isflaken nu blåst in även bakom mig, jag är instängd mitt i farleden. Inte helt lugn tänker jag över olika alternativ. Långt bortom isflaken på min högra sida ser jag Gällnö, hitom ön finns öppet vatten. Knappt hundra meter bort på min vänstra sida ligger Vindö. Därifrån skulle biltransport till Vaxholm kunna ordnas, men då jag anser att drastiska lösningar endast skall nyttjas då det är absolut nödvändigt, fortsätter jag färden i sedvanligt god ekologisk stil. Med en stor kraftinsats lyckas jag så småningom vrida kajaken från västlig till nordlig färdriktning, de tunga isflaken är inte helt medgörliga. Under tiden som jag med hjälp av paddel och ispik drar och hackar mig fram mellan flaken tittar jag oroligt i farledens båda riktningar, jag har tur, inget fartyg korsar min väg. Efter en knapp timme bland isflaken når jag, mycket lättad, öppet vatten. Frusen stoppar jag åter händerna i vingpaddelns vindskyddande handskar. Efter en stunds letande finner jag en isfri passage ut mot Grinda, ett tag trodde jag att jag skulle tvingas avsluta färden med färja från Gällnö. På kvällen drar jag lätt upp kajaken på land, den glider fint på snön. Med reservpaddeln skottar jag undan det drygt decimetertjocka snötäcket och sätter upp tältet.

Paddling i mörker

På morgonen skjuter jag ut kajaken genom spröd is, märkligt nog förefaller inte kajaken ta skada av den återkommande iskontakten. Vid mynningen till Lindalssundet ligger spridda fläckar med tunn nybildad is. Sydsidan av sundet är frusen, men norra delen är lyckligtvis öppen. Då jag anländer till den västliga passagen ur sundet visar det sig dock att den är fullständigt blockerad av issörja, varför jag blir tvungen att vända tillbaka och även runda öarna norr om sundet. Det är mycket kallt och vinden har mojnat. Under rådande förhållanden förefaller det högst sannolikt att isen lägger sig under natten, jag fortsätter därför trots att det nästan är mörkt. Även om vägen till fästningssundet är framkomlig, är själva sundet sannolikt fullt av isflak. Det vore inte helt lyckat att fastna där i mörkret, varför jag istället tar sikte på Resarö. Då jag påbörjar överfarten upptäcker jag att rodret inte fungerar.

Då mörkret fallit ersätts synintrycken till stor del av hörselintryck. Allt oftare paddlar jag genom stora fläckar av tunn is och ibland stöter kajaken ihop med ett ensamt isflak. Jag minskar trycket i paddeltagen, att med stor kraft sätta ned paddelbladet i ett isflak kan säkerligen resultera i en kapsejsning. Vid Resarö ligger ett tunt isskikt, det är med en viss tröghet kajaken bryter den sköra isskorpan. Till ett rytmiskt krasande ljud söker jag en uppstigningsplats bland de tätt byggda villorna. Tillslut uppenbarar sig Berglunds varv, det förefaller vara en lämplig plats.

Det är mycket kallt, huttrande kämpar jag med isen på luckorna för att få fram varma kläder. Jag noterar orsaken till att rodret slutat fungera, den del av rodermekanismen som är ovan ytan är innesluten i flera centimeter tjock is. Isen utgör helt enkelt ett mekaniskt hinder för roderrörelser. Från roderlinorna hänger istappar. Med kajakvagnen monterad börjar jag den sex kilometer långa vandringen till kanotklubben. En vänlig kvällsvandrare avråder mig från att ge mig ut och paddla, han upplyser mig om att fästningssundet är fullt med isflak och att det är drygt elva minusgrader. Jag försäkrar honom om att jag inte skall ge mig ut, tackar så mycket för upplysningarna och vandrar vidare.

Epilog

Några månader senare paddlade jag hela Sveriges kust, från den Norska till den Finska gränsen. Understundom påminde denna färd mycket om nyårsfärden. Till och från var det minusgrader och de sista dagarna längs norrlandskusten stötte jag på både isflak och stora högar med snö. En plats passerade jag två dagar efter det att den fasta isen släppt. Då jag anlände till slutmålet, Torneälvens utlopp vid Haparanda, låg stora isflak flera meter upp på land. Längs strandlinjen låg 1-2 meter höga drivor av isflak, en mycket märklig syn för en Stockholmare den 1:a Juni.
 Följ oss på
Facebook