Hem > Om Magnus > Expeditioner > 1994 Åland runt från Vaxholm

1994 Åland runt från Vaxholm

Nyss hemkommen från en tvåveckorstur till bland annat Söderarm och Svenska högarna upptäckte jag på ett sjökort att det fanns sälskyddsområden i Stockholms skärgård. Säl hade jag bara sett på Skansen, det vore naturligtvis underbart att se en säl i frihet! Tyvärr var det besöksrestriktioner för dessa områden under sommaren, men utanför Gävle hittade jag ett område som var tillåtet att besöka sommartid. Några dagar senare startade en ny färd från Vaxholms kanotklubb.

Då jag anlände till Öregrund konstaterade jag att det skulle bli tråkigt att paddla samma väg hem från Gävle som jag paddlat dit, speciellt om jag inte lyckades få syn på någon säl. Jag ändrade därför resplan och paddlade istället till Örskär. Därifrån fortsatte färden sydost genom den grunda arkipelagen på utsidan av Gräsö och vidare till fyren Understen, varifrån förstäven vändes österut. Efter en kort visit på Märket och ytterligare ett par timmar till havs anlände jag och mitt ekipage till Åland.

Efter att ha rundat Åland tog jag mig ned till fyren Lågskär i Ålands sydvästligaste skärgård. Därifrån paddlade jag till fyren Flötjan, där jag tack vare lugnt väder vågade stiga iland. Väl uppe på kobben såg jag en säl som låg i vattnet och observerade mig! (1999 såg jag också en säl där, kan det ha varit samma?)

Från Flötjan paddlade jag på kompasskurs vidare mot Söderarms fyr i Stockholms nordostliga skärgård. Inför denna överfart hade jag inte lyckats få in en riktig väderprognos på radion, utan endast en mycket kort rapport från en musikradiostation. Rapportens enda uppgifter för Ålandshav var att sannolikheten för vindar på tio meter per sekund eller mer var tio procent. Med min på den tiden mycket bristfälliga kunskap och erfarenhet förstod jag inte bättre än att jag tyckte att det inte borde innebära några problem. Jag hade hört andra paddlare, som jag då trodde var mycket erfarna, tala om att de hade paddlat i betydligt högre vindhastigheter.

Då det var ett par kilometer kvar av den 25 kilometer långa överfarten började vinden sakta öka söderifrån, vågorna växte snabbt i storlek och började skölja över kajaken. Till slut var vinden så kraftig att jag med hjälp av riktmärken på land tydligt kunde se att vinden pressade min kajak i sidled. Jag började fundera på om jag skulle hinna in mellan öarna eller om jag helt enkelt skulle blåsa ifrån dem.

Lyckligtvis gick det hela bra, men jag blev tämligen skärrad. Då jag klev upp på en av öarna i Söderarmsarkipelagen och knäppte på P1 hann jag precis höra SMHI:s prognos: "…Söderarm, tio meter per sekund…". Ett par dagar senare var jag tillbaka i Vaxholm. Färden blev drygt femtio landmil lång och varade i två veckor.

Jag har senare förstått vilken enorm tur jag hade. På den tiden var jag definitivt inte kapabel att paddla på så stora vatten i så kraftig vind. Förhållandena som uppstår efter ett par timmar med kraftig vind på öppet hav är fullständigt olika de som uppstår i tät skärgård vid samma vindhastighet. Vågornas storlek beror på flera faktorer, varav vindhastigheten bara är en. Hur länge det blåst, över hur lång sträcka vågorna har byggt upp sin storlek och förekomsten av grund är några av de övriga faktorer som är minst lika viktiga.

På en färd som denna bör man ha mycket mer erfarenhet än vad jag hade. Hade jag startat en timme senare tror jag inte att jag hade klarat överfarten. Mer erfarenhet ger en förmåga att fatta mer omdömesfulla beslut.

Om havet är platt, vindstilla och god sikt råder, är det inte svårare att paddla över Ålandshav än att paddla på en liten insjö. Men det är ingen bra plats att befinna sig på om det blir problem med väder, illamående, ont i baken etc.

 Följ oss på
Facebook