Onsdag 16/5
Hägg och syrén står i blom, den bästa tiden är nu. Kristihimmelsfärdshelgen, som gjord för himmelska färder. BK4, Bohus Kust 4 dagar, ligger framför våra stävar. Strömstad-Marstrand eller Marstrand-Strömstad det är frågan, d.v.s. riktning inte sträcka. Charlotte och jag är eniga om att det känslomässigt rätta är att paddla söderut och avsluta i Marstrand. Men det logiska är troligen att göra tvärtom eftersom vindar med sydliga inslag är förhärskande.
Snabbaste vägen med bil till Strömstad är E18, vilket har fördelen att vi inte behöver passera stan och Södertälje, med tanke på helgtrafiken. Nu kommer vi iväg lite senare än tänkt, vilket har fördelen att trafiken inte är något problem. Prognoserna talar dessutom om sydliga vindar både för fredag och lördag, på fredagen dessutom rätt rivig. Fast för Marstrand gäller 13-17 m/s i morgon torsdag. Dilemma. Till Marstrand är snabbaste vägen att ta E4 ner till Jönköping. OK, vi kör till Södertälje så får vi se.
Prognoserna kollas igen och i Södertälje tar vi E20 för att hålla bägge alternativen öppna. Nu har vi till Örebro på oss innan beslut måste tas. Prognoserna kollas igen och väder gurus kontaktas. Vi våndas en tag men inser att åker vi till Marstrand blir det ingen paddling i morgon. Så det är bara att bita i det lätt syrliga motvinds äpplet och ta det känslomässigt rätta alternativet, Strömstad här kommer vi.
I de mörka värmländska skogarna börjar regnet ösa ner. Känns inte lockande att komma fram mitt i natten och behöva slå upp tältet i hällregn, men strax innan vi ansluter till E6 så upphör regnet.
Framme i Strömstad kör jag som ett rinnande vatten utan tvekan rakt till en badstrand. Charlotte imponeras av mitt lokalsinne, är dock tvungen att erkänna att jag googlade lite i eftermiddags på kontoret. "Vi ska höger efter en OKQ8 mack" kan även ha avslöjat mig. Vi slår upp tältet direkt på grusparkeringen, plant och nära till bilen. 01:30 landar vi i sovsäckarna.
Torsdag 17/5
Efter att ha gett oss själva lite sovmorgon bryter vi mot klubbstandard och river tältet, hoppar in i bilen i jakt på närmaste Statoil mack, för kaffets skull. Sen tankar vi bilen, oss själva och Charlottes iPhone. Efter denna sista kontakt med civilisationen åker vi tillbaks till vår badplats, lastar ur bilen och packar kajakerna, säger hej då till hyrbilen och ber den sköta om sig till på söndag. 10:30 sitter vi i kajakerna, regnet hänger i luften och det kommer några droppar precis när vi ska ge oss iväg, men det blir snart uppehåll igen.
På en silver blänkande vattenspegel ger vi oss iväg mot vårt första rundningsmärke, Stora Drammen. Efter bara några kilometers paddling ser vi fri horisont.
Vi paddlar ut på havets hävande bröstkorg, andetagen är lugna och djupa. Vid en första anblick är amplituden liten, men den låga frekvensen döljer effektivt nivåskillnaderna. Först när vi närmar oss ett skär eller en uppgrundning ser man våghöjden då havet skjuter rygg och frustande vältrar sig i skum.
När vi närmar oss Stora Drammen ser vi att vi inte är ensamma. Sveriges västligaste plats visar sig även vara ett populärt häng för säl.
Vi spanar säl en stund och sälarna spanar in oss, innan vi rundar Stora Drammen och sätter kurs söderut.
Vinden är svag, men det märks att vi har ett stort hav på vår styrbords sida. En skaplig dyning rullar in och blandas till och från med skapliga returer från den branta strandlinjen på skären innanför oss.
På vägen läggs strategin för resten av dagen upp. Lunch på Ursholmen, sen Väderöarna om prognosen tillåter.
Vi landar för lunch på Ursholmen, som vi på midsommarturen för 3 år sedan passerade på utsidan i minst sagt intressant sjö. Vi har det fint i solen och äter turens enda Real. Prognoserna kollas och förutspår 6-7 m/s, nu blåser kanske 3 m/s. Prognosen för i morgon är sydväst 9-12 m/s, så ska vi klämma Väderöarna på den här turen får det bli idag. För i morgon kommer vi ligga längre söderut och längre in, vilket skulle innebära 9-12 i näbben för att nå Väderöarna. Dessutom ligger det på vägen om vi tar det idag. Och sen finns det ju något lockande i att kasta sig över kanten på en lång överfart där slutmålet inte syns.
Sagt och gjort, vi sätter av rakt söderut för att förhoppningsvis träffa på Väderöarna 27 km senare. Men vi har några hållpunkter på vägen, ett sälskydd efter 6 kilometer och sedan fyren Ramskär efter ytterligare 2 kilometer.
Sjöhävningen bygger på vart efter och när vi når Ramskär ökar vinden och vågorna tubar in över skäret som fyren står på. Vi tar en krok utåt för att passera fyren på utsidan. Nu är det 19 kilometer kvar till Väderöarna. Charlotte är lite orolig att vi skall missa dem. Jag har ett svagt minne av en hög mast sen midsommarturen så jag tror inte att det är något problem. Om vi kör rakt söderut från Ramskär ska vi träffa västra delen av Väderöarna, och vi har lite avdrift åt öst så det borde bli perfekt.
Vi ger oss av och bestämmer oss för att stämma av varje halv timme om det känns ok. Vågorna som rullar in utifrån växer successivt. Så småningom anar vi ett svagt blyertsstreck i horisonten, det måste vara masten på Väderöarna. Den syns bara på var fjärde vågtopp. Där emellan ingenting. Efter ett tag avtecknar sig även skären som skuggor mot horisontlinjen, men de syns bara då och då. Våghöjden ökar fortfarande men vinden är fortfarande måttlig.
Vi har en sista vatten och snacks paus 18:55. Jag tömmer det sista ätbara ur nätfickan. Vi borde ha ungefär en timmes paddling kvar innan vi är framme. Man kanske borde haft något mer kvar att äta, det visar sig vara en överflödig fundering, för som det ska visa sig kommer ingen mer möjlighet till paus ges innan vi är iland.
Fem minuter senare börjar vinden som kommer snett i sidan öka och sjön med den. Snart inser jag att det är slut på slöpaddlingen, nu krävs mer tryck. Lagom när jag tänkt det har vinden ökat ännu mer och sjön börjar bryta. Nu är det bara att lägga allt man har i paddeln.
Vinden fortsätter att tillta och river sjön med sig. Var är Väderöarna? Där, på var femte vågtopp. Efter en stund blir jag orolig, kommer vi verkligen framåt eller lyckas vi bara upprätthålla status quo. Svårt att använda kustlinjen innanför oss som referens.
Till slut dyker ett mentalt halmstrå upp, ett flöte till ett nät med tillhörande flagga. Vi kan konstatera att vi gör fart framåt och att avdriften inte är brutal. Det är bara att krypa ner bakom pannbenet och borra på.
Dock ökar fortfarande vinden och vågorna bryter allt oftare. Det är de högsta vågorna jag paddlat i sedan norra Åland -08. Alltid svårt att avgöra våghöjd, men ca 3 meter är vad vi talar om. I det här läget känns det tryggt att paddla med någon vars kapacitet man känner väl och inte behöver tvivla på.
Sakta men säkert(eller säkert och säkert) närmar vi oss vårt mål. Vi paddlar i bredd så nära varandra vi vågar så att det är lätt att hålla koll på varandra. Charlotte paddlar i lovart, alltid lika spännande att se om hon är kvar när jag passerar vågtoppen.
Efter en smärre evighet är vi äntligen framme vid Väderöarna. Vi har siktet inställt mellan öarna, men det ser ut som en kokande tvättmaskin med brytande sjö i ett enda virrvarr. Jag tecknar mot Charlotte att vi ska vika ner i lä av det närmaste skäret. Räcker med att tänka tanken så faller kajaken av direkt. Sedan tar vi oss vidare mot naturhamnen där vinden ylar i riggarna. Men den hårda vinden trycker ner oss mot den höga klippan i lä. Först efter en rejäl ansträngning lyckas vi ta oss upp i det smala sundet.
Vi är båda överens om att vi inte orkar mycket längre, så när vi får se en smal passage till vänster som leder till en strand, om än väldigt väldigt stenig, slår vi till. Nu märks det tydligt att kroppen kan producera reserv energi när läget så kräver, men så fort hjärnan uppfattar att allt är under kontroll så slår den över till den vanliga energi källan som i vårt fall är slut.
Det är för grunt för att vi ska komma ända in så på darriga ben kliver vi ur i vattnet på de hala stenarna. Känner mig som Bambi på hal is. Sjöhävningen utanför får vattenytan att flytta sig i höjdled så att höjden på stövelskaften inte räcker till vid några tillfällen, med vatten i stövlarna som följd. Vi inser snart att vi inte kommer att kunna dra upp kajakerna. Vi måste helt enkelt packa ur dem i vattnet och sedan lyfta upp dem. Medan jag håller i kajakerna och flyttar packning från de aktre utrymmena till sittbrunnen så bär Charlotte i land prylarna. När vi fått ur så mycket att vi orkar lyfta kajakerna stapplar vi fram över stenarna till en slät plätt där vi kan lägga kajakerna.
När vi äntligen bytt om till torra kläder har klockan passerat nio. Sista timmens paddling har nästan tagit två timmar. Vi ramlar ihop vid hopp iland käket, mat intaget får oss att börja frysa. Varmt vatten rätt upp och ner direkt ur termosen har aldrig smakat bättre. Sen smäller vi upp tältet, blir lite flaxigt i blåsten, och kräver en hel del sten bärande i den kuperade terrängen. Efter det blir det en snabb middag i pannlampornas sken.
Charlotte har kontakt med sin skridskoåkande väderguru. "Vi är på Väderöarna" möts av svaret: "Puckon, det var kuling varning på Skagerrak". Vi märkte det.
Slutsatserna efter den här övningen blir att kustväder och yr inte räcker när man paddlar så långt ut som vi gjorde, utan det är sjövädret som gäller eftersom vi per definition faktiskt paddlade på havet. Dessutom uppdaterar inte yr sina prognoser så ofta som man kan tro, det verkar ske ungefär två gånger dagtid, på morgonen och kvällen. Sedan är det kanske inte helt optimalt att göra en lång överfart som slut kläm efter lunch en dag när man totalt paddlar över 50 km.
Fredag 18/5
Efter att vi haft lite välförtjänt sovmorgon och frukost har Charlotte en knapp halvtimmes telefonmöte. Sedan bestämmer vi oss för att vi behöver skaka liv i våra stela kroppar och ladda batterierna efter gårdagen, dels våra egna mentala och dels Charlottes iPhone. Så vi tar en promenad runt Storö.
Vi går mot gästhamnen och värdshuset. I gäst hamnen ligger några rejäla klunsar till segelbåtar. I en av dem förtöjd med aktern inåt sitter två män och äter frukost. Vi hälsar och den ene frågar: "Är det ert tält där borta?". "Ja". "Det ser ut som det lutar". "Jo, det gör det men vi har huvudena uppåt".
Sedan berättar vi att vi paddlat från Ursholmen igår efter att ha startat i Strömstad på morgonen och kom fram igår kväll. "Men inte paddlade ni direkt från Ursholmen hit?". "Jo". "Det är ju långt, inte in till kusten och sen ut igen?". "Nej". "Men det var ju kuling varning här från klockan 19" "Jo, det kan nog stämma att det var då det började blåsa". "Vi hade 13 m/s på vårt vindinstrument". "Det låter rimligt", säger vi. Innan vi går vidare säger Charlotte att vi har som mål att nå Marstrand på söndag eftermiddag. "Men vi får se om vi kommer så långt". "Det är jag övertygad om att ni gör", lyder svaret.
Medan telefonen får ligga på laddning inne på värdshuset går vi upp till lotsutkiken på Ramnö och kollar in utsikten.
Efter en stund drar vi oss tillbaka till vårt basläger och förbereder den stolta avfärden. Samtidigt som jag borstar tänderna klurar jag på hur vi ska kunna sjösätta på ett smidigt sätt. Med hjälp av diverse drivved i form av en grövre planka och en lastpall byggs sen en startramp.
Vi ger oss av i en ökande sydväst som puffar oss i rumpan in mot kusten.
Men det märks att Väderöarna ger oss våglä för vågorna blir inte särskilt stora. Eller så har gårdagen förvrängt alla perspektiv.
Efter en första paus i lä av de första öarna är vi framme vid det oundvikliga. Det är dags att styra söderut vilket kommer innebära mer eller mindre motvind resten av dagen. Ner mot Hamburgsund är det inte så farligt då vi får mycket lä av de höga öarna.
I Hamburgsund är det dags för lunch. Vi ser en strand med värsta gröna gräset. Picknick i det gröna. När vi kommer fram och kliver ur märker vi att det inte är sand utan något mer sugande. Står man för länge i vattnet suger stövlarna fast. Det gröna är inte en gräsmatta utan mer av en våtmark, men en klipphäll sticker upp som en ö i det gröna havet och blir vår lunchplats. Till lunch tar vi det överblivna från gårdagens middag.
Efter lunch studsar vi fram i lite sned motvind mellan öarna. Efter några kilometers paddling väntar ett par kilometer som är exponerade, eftersom vi måste gå utanför Valön som är en halvö.
När vi tar oss ut genom sista sundet möts vi av vind och vågor rätt i näbben. När vi viker av där det öppnar upp sig kommer vi få det mer i sidan. Men det finns en rad grynnor vi kan paddla innanför. De fungerar som vågbrytare och kapar topparna av vågorna som rullar in. Men eftersom vi har en brant strandlinje i lä så kommer returerna studsande och skapar ett intressant våg kaos. I detta kaos är det skönt att veta att så länge jag fixar det så är det inga problem för Charlotte. Efter lite gnetande kommer vi in i våglä igen för en välförtjänt paus.
Sen tar vi oss vidare förbi Bovallstrand mot Hunnebostrand. När vi närmar oss Hunnebostrand ligger en Laser och kör fram och tillbaka. Kryssar upp mot vinden för att sen falla av och slöra tillbaka. Vi tycker det känns som vinden avtagit. När vi passerar Hunnebostrand kommer killen i Lasern med fullt häng på kryssen och passerar tätt bakom våra akterstävar. Jag ropar "Ser bra ut!". Får ett leende till svar. När han faller av och börjar slöra kommer en tryckare och han lägger iväg i full planing. Jag tycker att jag hör det klassiska brummet från centerbordet, eller så hör jag det bara för att jag vet att det finns där. Det suger i seglar tarmen.
Sedan blir det kanal paddling, kontrasten är stor mot gårdagen, för att få skydd från den friska sydvästen, i alla fall våglä. Den närmsta halvmilen sker i Sotekanalen innanför Ramvikslandet, där vi slås av den infernaliska grönskan längs stränderna. Alla blad och löv är självlysande i kvällssolen.
Vi hade som förhoppning att paddla ur det andra kartbladet idag, men när vi kommit ut ur kanalen och passerat Tryggö känner vi att orken och tiden runnit ifrån oss. Så vi glider i land på Tryggöskär. Vi gör här en Magnus och slår upp tältet precis vid kajakerna. Går man upp lite högre på ön ser man Smögen och Abbas livsmedelsindustri i öst, men på vår sida lever bilden av vildmark. Fast närheten till fastlandet märks även på denna trädlösa ö då vi hör Göken.
Efter att ha studerat kartan närmare kan vi konstatera att vi trots allt i princip lyckades paddla av kartbladet GS02 för södra änden av Tryggöskär finns med på GS03.
Lördag 19/5
Vi vaknar till lätt molnighet och svag vind, till frukost är det mössa på. Prognoserna kollas och stämmer med långtidsprognosen, svag sydvästlig vind.
Men snart värmer solen så idag blir det äntligen jacka av, jag skippar även paddelhandskarna, skönt, för de börjar nöta på mina händer.
Vi tar sikte mot Hasselösund, utan att fastna i Sandöfjordens famn.
Vi passerar mellan Kungshamn och Smögen och siktar ut på utsidan av Malmön. Malmöns södra ände som ser skräpig ut, som om någon glömt att sopa, klippblock ligger utspridda som jättelika smulor, vet inte om det är en rest efter stenbrytningen på ön eller om det är istidens verk.
Vi fortsätter mot Lilla och Stora Kornö för att kolla in fiskehamnarna där. Innanför oss ser vi en oljetanker som ligger förtöjd bland all granit, ser helt bisarrt ut. Vi paddlar igenom det smala sundet mellan Kornöarna innan vi sätter kurs söderut igen. Vi passerar ett sälskydd där sälarna är hemma. Vi har nu Lysekil innanför oss med kyrkan som ligger högt och syns tydligt som ett sjömärke och en påminnelse, utanför har vi frihorisont. Man kan förstå att människorna som levde i den här miljön med vad havet gav och tog blev väldigt religiösa.
Framför oss ser vi en lite större båt som beter sig allmänt märkligt, maskin låter hela tiden men den ligger relativt stilla. När vi kommer närmare ser man att hela förskeppet framför styrhytten är fyllt av människor, och de ligger precis vid ett sälskyddsområde. Efter en stund ger sig sälsafarin iväg.
Vi siktar in oss på lunch på Långö, där vi hittar ett ställe som funkar.
Vi ser lite hotande regnmoln längre söderut men än så länge har vi uppehåll. Lagom när vi har klarat av varmrätten och ska avnjuta dessert och kaffe så kantrar vinden och det blåser upp. Vår läiga plats är plötsligt ett riktigt blåshål där stjärtlappar och soppåsar far iväg och måste hämtas med hjälp av paddeln. Vi omgrupperar till en ny skreva och får sällskap av lätta regnstänk.
När vi ger oss av tilltar regnet och vi har en små grå inte fullt så gullig paddling ner till Gullholmen.
Efter Gullholmen har vi en meditativ paddling ner mot Käringön. Det är som vi rör oss i ett landskap tecknat i akvarell med grå nyanser. Öar och skär hänger fritt i den gränslösa övergången mellan vattenyta och himmel. På väg mot Käringön slö paddlar jag lite och slarvar med att använda benen, får träsmak som ett brev på posten.
Efter Käringön tar vi oss ut mot Måseskär, här ser vi tre kajaker som är på väg in. Vi rundar Måseskär och jag känner att något i min rygg börjar protestera, vid varje frånskjut med höger handen stramar det i högra sidan.
Som tältplats har vi siktat in oss på Bonden sydost om Måseskär, den är alldeles svart och ogästvänlig från nordväst, när vi kommer runt norra udden ändrar den karaktär, men ser inte helt medgörlig ut. Gott om sjöfågel är det i alla fall. Men som genom ett mirakel avslöjar Charlotte Bondens hemlighet, i en flik döljer sig en sandstrand, eller rättare sagt en musselskalstrand lagom för två kajaker.
Vi kliver i land för att i alla fall ta hopp i land här för att sedan kolla prognosen för att se om det är lämpligt att stanna. Och det är det. Under hopp iland ätandet ligger en säl utanför och håller koll på oss.
Tältplatsen blir på en bädd av musselskal, mjukt är bara förnamnet.
Svårt att få tält pinnarna att sitta bara, men vi förankrar de viktigaste med några väl valda delar av packningen. Eftersom vi är i land i hyfsad tid idag så unnar vi oss lite rengöring innan middagen. Hör ett frustande bakom mig och det är sälen som är kvar. Även under större delen av middagen har vi säl(l)skap.
Södag 20/5
Idag har vi klockan på ringning för att gå upp i tid så att vi inte missar transfern i Marstrand. När vi lämnar Bonden ser vi orsaken till vår säl igår, det ligger ett helt gäng på skären sydost om Bonden.
Vårt första mål är Mollösund som vi igår kväll såg tydligt. Idag är det däremot disigt och allt är förvandlat till nyanser av blått. Kusten fyra kilometer innanför oss är bara en mörkblå siluett. Vi kör med hjälp av kompass och känsla mot vad vi antar är raka spåret till Mollösund. Och ju närmare vi kommer ju mer utkristalliserar sig svaret att vi faktiskt är ganska rätt på det, bara en liten aning för långt åt söder.
Börjar nu känna av min stramande höger sida från igår igen, men skjuter undan det.
Efter Mollösund är det snart jacka av igen. När vi passerar igenom Kyrkesund kommer en motorbåt med fina surfvågor och kör förbi oss, kan naturligtvis inte låta bli, får lite surf, men ryggen blir inte direkt bättre. Nu känns det inte bara när jag skjuter ifrån utan även när jag drar på högersida. Och det stramar inte bara lite utan det går mer och mer över i smärta.
När vi kommer ut ur Kyrkesund bonkar det till rejält och första reflektionen är att Charlotte paddlat på något, sen inser jag att det är segelbåten för motor till vänster om oss som har hittat en sten, som den verkar ha skuttat över. För den fortsätter sin färd norrut som om inget hänt. Bara en svängande bom och skepparens kroppshållning avslöjar att något hänt.
Nere i sydväst börjar vi nu ana en stor reslig pjäs i diset, Pater Noster. Har varit inställd hela tiden på att vi ska runda den, kan inte tänka tanken att vara så nära och inte göra det. Min smärtande höger sida är inte lika pigg. Vi siktar på ett lämpligt lunch skär där vi har slagläge på antingen Marstrand eller Pater Noster.
Charlotte river fram köket, jag river fram värktabletter. För Charlotte är inte Pater Noster ett måste utan hon kan tänka sig att köra rätt på Marstrand. För mig är det otänkbart att missa Pater Noster. Vi konstaterar att vi borde hinna med de extra sju kilometrarna utan att missa transporten i Marstrand. Så det är upp till mig att avgöra om min kropp pallar, vi kör.
Vi har fin paddling i diset ut bland fågelskydden mot Hamneskär som bär fyren. Äntligen är vi framme vid Pater Noster. Måste erkänna att smärtan börjar tillta, men nu finns ingen återvändo.
Tack vare attacken på Pater Noster kan vi nu angöra Marstrand från rätt håll, d.v.s. utifrån.
Vi har sex kilomters paddling rakt österut mot Marstrand. Tyvärr ingen njutning för min del då ryggen smärtar rejält och det blir bara värre och värre, vill sluta att paddla hela tiden men tvingar mig själv att fortsätta. När det dessutom börjar gå vågor i den tilltagande men svaga vinden blir det riktigt jobbigt. Rotationen i sig är smärtsam men när dessutom kajaken guppar hit och dit blir det ännu värre. Men så äntligen är vi framme, och det var helt klart värt det.
Vi landar i Marstrand kvart över tre, typ en halvtimme tidigare än grovplanen. Vid MSS slip möts vi av tusen frågor och höjda ögonbryn av nyfikna båtägare. Märks att vi är i Göteborgstrakten och inte i Stockholm, folk är betydligt mer pratsamma. Vi frågar bl.a. efter vägen till färjeläget. Som går via Konsum butiken, "eller kvartersbutiken som ni väl säger i stan". :-)
Jag kliver bara ur kajaken och byter från paddelkläder till något fräschare. Sen lämnar jag Charlotte med allt och går och möter den beställda taxin vid färjeläget. Sedan har jag en trevlig resa med Kerstin från taxi Göteborg med samtal om allt mellan himmel och jord. Känns lite surrealistiskt att åka den sträcka vi paddlat i fyra dagar på en timme och femtio minuter landvägen.
Hyrbilen står kvar och startar. Messar Charlotte att jag är på väg tillbaka. Hon har tömt kajakerna, torkat och sköljt av det hon har kunnat och packat ihop allt, bara för att upptäcka att all verksamhet upphör i Marstrand på söndagar efter 18. När jag återvänder till Marstrand är det bara att lasta bilen, gasa och sätta fart hållaren. Vi blir bara omkörda typ tre gånger på vår väg norrut.
När vi anländer till Ladan vid ett tiden och öppnar bildörrarna möts vi av Näktergalens nattliga serenad.
En på många sätt oförglömlig tur får ett oförglömligt slut.
Borta bra men hemma bäst brukar man säga, men Bohuslän har nu för evigt en plats i mitt hjärta och jag återvänder gärna igen.
Det som är speciellt är att man verkligen känner att man har ett STORT hav utanför sig, det märks på vågorna, det är en helt annan svung än på öst kusten. Beror väl också på att de hårda lågtrycksvindarna ligger på väst vilket gör att de kommer utifrån på västkusten medan det på ostkusten medför frånlandsvind. Dessutom är det annorlunda med att skärgården bara är 1-2 km bred vilket gör att det aldrig är långt till fri horisont. Men det gör också att den blir mindre förlåtande, lite tuffare, inte lika vän. Ett intryck som förstärks av de höga bergiga öarna och skären.
We'll be back
Birger
